Capsule wardrobes, hållbarhet och andra funderingar om kläder

 Jag hittade ett utkast jag skrev i november men sedan glömde bort att avsluta. Efter lite fix kommer inläggrt nu istället!

Har på flera håll läst om capsule wardrobes, 10x10-challenges och andra sätt att utmana sin klädkonsumtion och eftersträva hållbarhet. Då både kläder och hållbarhet intresserar mig känner jag att jag egentligen borde lockas av allt det här och det är egentligen helvettigt och alla borde konsumera både mindre och mer medvetet. Men om det inte var för min förkärlek för svart hade min egen garderob varit helt hopplös att försöka göra smarta och hållbara klädkombon med. För all denna minimalism skaver ju då man själv älskar mönster, färger, materialkontraster och till och med humor i kläder. Humor i kläder? Nå, till exempel att, som jag helt nyligen gjorde, hitta en söt klänning med ett mönster bestående av små kameleonter! Kameleonter! jag har numera pinsamt dålig koll på moderender men gillar att uttrycka mig med mina kläder. Jag kan inte påstå att jag skulle ha en direkt flamboyant klädstil men inte minst på loppisrundor fastar jag lätt för de där plaggen som uttrycker något. På senare tid har jag bl.a. kommit hem med (loppisfyndade) klänningar i bland annat konstläder, grön sammet, leopardmönster och, ja, kameleontmönster då. just nu gillar jag blåa och gröna färger mest, förutom det alltid säkra kortet svart. Jag skulle vara helt sämst på att sätta ihop en vettig capsulewardrobe, och tänker att det i ärlighetens namn låter lite själsdödande också.

Förra våren (för ett år sedan nu!), då allt stängde ner i början av coronaåtgärderna, gick jag ännu den första månaden runt i ganska samma jeans, skjorta och sneakers, med en lite krypande känsla av att det hade framstått som lite "fel" eller misstänkt att börja fixa mycket med sitt utseende då det ju ändå var meningen att man skulle stanna hemma. Dessutom hade jag ju egentligen sällan hade något riktigt "viktigt" ärende för mig ute. Annat än att råda bot på cabinfevern, då. Och först var det väl, måste jag erkänna, lite skönt också, som att man var ledig liksom. Men med tiden märkte jag hur jag började sakna den där ansträngningen i att göra mig "i ordning", att ta på den där rustningen som är mitt offentliga jag - och att aldrig riktigt uttrycka mig i mina kläder och mitt utseende. Jag började at vissa dagar klä mig snyggare, sminka och fixa hur mycket jag själv ville trots att jag kanske inte hade något viktigare ärende än att hämta lunch och handla något litet.

I det här skedet har det gått i perioder. _Inte bara för att restrriktionerna lättade i somras utan också beroende på mina egna behov. Nu på viintern syns det ju inte ens hur man är klädd bortsett från ytterkläderna, men har ibland sminkat och fixat trotsa att jag inte haft mer exotiska mål för dagen än typ Citymarket. Men sedan är det väl bara att konstatera att till exempel mina egna loppisvanor också ändrat under det här året under coronan. Har kommit hem med större andel böcker och mindre kläder. För det känns ju ärligt talat ganska fånigt att komma hem med massor av plagg som ändå inte blir använda utan "publik", inte minst nu då ingen vet hur länge det räcker innan ebvenemang får hållas igen. Eller, som i mitt personliga fall, när jag nästa gång har en arbetsplats att gå till igen. Så varför då kasta pengar på plagg att uttrycka mig själv med? Förutom ibland just för den anledningen, då. För att få uttrycka sig, och för att hoppas natt livet fortsätter och tro att det där rätta tillfället för just den där klänningen ännu ska komma.