Svett och lycka! Den bästa träningsveckan på ett halvår.

 

Under veckan som gått har jag fått se många saker återvända som tidigare varit närmast rutiner. På söndag gick jag på höstens första filosoficafé och på måndag hade jag första jobbkeikkan på månader. Det som definitivt känts av tydligast är att jag efter massor av slarv har timmar av intensiv schemalagd träning varje vecka.

Träningsveckan började med karate på måndag och fortsatte med ashtanga yoga på tisdag, en betydligt tyngre karateträning på onsdag och vinyasa flow yoga på torsdag. Fredagar är hittills lediga, men borde få in löpturer någonstans igen innan det blir för mörkt och kallt. Då behöver rutinen redan finnas där. På söndagar är det egentligen också karate (personlig träning) men den böts alltdså senaste vecka ut mot filosoficafét.

Den första chocken över min dåliga form fick jag under tisdagens ashtangapass. Fast chock är inte riktigt rätt ord, då det var en utdraget plågsam påminnelse. Första ashtangan sedan mars! Ändå njöt jag av den samtidigt, och förstås av den där fantastiskt sköna känslan efteråt. Måndagens karate var en lättare träning där vi för fösta gången hade med årets nybörjare - kul! Under onsdagens hårdare träning fick jag istället försöka "bota" träningsvärtken från dagen innan och efter torsdagens svettiga vinyasapass kändes kroppen som efter ett träningsläger - fast på ett bra sätt.

Jag är glad att ha "riktiga" träningar tillbaka i schemat, trots att de i olika hög grad präglas av coronasituationen. På måndagskaraten har vi den absurda situationen att vi borde hålla minst en meters säkerhetsavstånd - i en kontaktsport! Jag är inte alls avundsjuk på Msom drar träningarna nu. Båda yogatimmarna är för samma lärare, som beklagade att hon till följd av säkerhetsavstånd inte får röra oss eller därmed korrigera några ställningar. Enbart verbala pointer. Fram till julen är det antagligen så här det fungerar, om inte hela pandemin igen förvärras alltså. För det är ju den saken också, att hela tiden vara osäker för framtiden och aldrig ändå riktigt räkna med något. Jag har svårt att helt unna mig att njuta av träningen då jag inte vågar lita på att få behålla den eller för hur länge. 

Jag smyghoppas också att aktivare träning (och regelbunden yoga!) ska kunna hjälpa med mina envisa sömnproblem.

Under själva träningen får jag i alla fall vara bara i stunden.

 

My body is slightly shocked by the return this week of proper scheduled training as the fall term officially started for both my karate and dynamic yogas. Can't believe how out of shape I am! Thwe corona situation still affects many aspects of training of course, as for example the regulations on safe distance means no physical contact with either karate beginners or my yoga teacher - making it in both cases impossible to correct stances and poses just to mention one thing.

I struggle with allowing myself to enjoy training as i fear losing it again, not knowing anything for certain about even the near future. I still enjoy being in the moment during practice and hope tha a more physically active schedule (and yoga) will help alleviate my insomnia.