Hashtag neuloosi

 

Suddig bild på mitt första sockpar. Flamesocks!

Det senaste året har jag ibland funderat på var gränsen egentligen går mellan stresshantering och tvångsbeteende. Vi är säkert många som utvecklat olika "lugnande" aktiviteter och beteenden. Förra våren läste jag, alltså massor. Inte minst så länge jag saknade fungerande dator hemma. Och inget fel med det, jag älskar böcker och fick mycket ut av det. Den här vintern har kombon podcasts plus stickning/virkning varit min go-to terapisyssla. Och precis som jag har alltid har flera böcker på gång samtidigt, har jag nu också... snabbt räknat fem-sex olika stick- och virkprojekt på gång som jag varvar mellan beroende på vad som känns rätt för stunden. (Att avsluta saker är fortfarande en utmaning för mig. Gäller allt.)

Undrar vad som är så rogivande med handarbete? Är det att koncentrera sig på konkreta, enkla saker som färger och mönster? Att hållas i stunden genom den (varierande grad) koncentration det ändå kräver? Kanske också det taktila spelar roll, att vidröra och känna på material och strukturer? Kanske allt. 

Nytt för mig nu i vinter är att jag allt mera gett mig in på projekt som kräver att man följer beskrivningar, har nu bland annat en turlkos/grön bolero på gång har lärt mig sticka sockor. Trodde hälen skulle vara jättesvår men med en enkel beskrivning var det ju inte alls så farligt! Mitt första par syns på bild ovan, garnet fick jag av en i syjuntan senast vi sågs och det räckte precis. Mer typiskt för mig är evighetsprojekt baserade på färgnörderi och saker jag lärt mig göra utantill  - mormorsrutor, african flowers o.s.v. Som tyvärr avslutas allt för sällan, även om jag det senaste året till och med lyckats sätta punkt för inte mindre än två jätteprojekt. Känns ändå helt bra att också skapa saker som kommer i verklig användning och där resultatet syns lite tidigare.

Jag älskar för övrigt den oöversätliga hittepå-finska termen neuloosi, speciellt kanske just för det här slaget av nervlugnande handarbete.

Nedan bilder på ett färgnörderiprojekt som trots allt avslutades - också nu under det senaste årets hemmavarande. Förstås. Mirjam och Daisy som mannekänger.

One of my go-to anxiety remedies of this last year has been the combo of podcasts and knitting. The yarn shops must have had quite somne business with so many people spending so much time at home - and in need of therapy projects. Since this time last year I've finished two more long term projects (one of them seen above, the African flowers spread.) and have, for now at least, got into learning to knit useful things like socks.

Have thought about why it is that doing crafts can be s soothing, like is it the repetitive work, the focus it takes or even the tactile aspects of touching materials and feeling that work in your hands? Probably all of it.

I love the recently often used finnish wordplay of neuloosi, from the words for knitting and neurosis, "knit-osis"..? Feels especially fitting for the evening anxiety projects of these days.