En promenad längs botten

 Det har varit en tung vinter. Jag har, som många andra, funniit mig i någn slags allt mer depressiv inställning till det mesta. Svårt att hållas motiverad, tungt att komma ur sängen på morgonen, att tillåta sig att se fram emot saker då man aldrig vet när de tas bort igen. Och ja, jag vet att det alltid finns någon som har det värre men det tar inte bort kvällsångesten. Verkar nu ha gått från insomnia till att bara vara trött. Alltid. Det hjälper inte att inte få delta i träningar, förlora både rutiner och den belöning (eller bekräftelse?) som det kan vara att gå på konsert eller  överhuvudtaget delta i sammanhang där jag känner mig hemma med andra. I helgen sågs jag med några av de andra i "syjuntan", några riktigt i samma rum och andra med på distans. Och så mycket det gav! Även om det betydde att jag var helt utmattad följande dag.

Min situation i allmänhet just nu är att jag bråkar med arbetskraftsbyrån. Känns oftast som inget av det jag gör eller gjort passar in i deras system. Och just som jag upplyst om att jag kommer ha en anställning från den 1 mars beroende på coronasituationen, då kursen jag skulle lära på arbis redan blivit uppskjuten två gånger, så meddelas från Arbis håll att all närundervisning ställs in för resten av våren. Vilket förstås också betyder att jag kan sluta hoppas på enskilda jobbtillfällen i konstundervisningen. Ny info till arbetskraftsbyrån. Situationen passar inte in nu heller. Undrar vilka jobb det sedan är meningen att jag ska söka, då en hel jäkla kultursektor står på knäna och jag själv sällan vaknar före 10 trots alarm. Imorgon är det tänkt att jag ska dikta ihop en ny plan på vad det är jag vill och söker.

Hörde idag av min bror om något som först inte lät så farligt, mamma hade halkat och slagit i knät och de skulle till tyksen och få det undersökt. Nu, drygt 6 timmar senare, vet jag att hon har en fraktur i knät och fått mer eller mindre hela benet gipsat. Ska föras till avdelning si-och-så, i fortsättningen kan jag vara i kontakt med dem. Imorgon ska jag alltså panikstäda hennes lägenhet, precis som jag gjorde förra gången hon var på sjukhus och det blev fråga om hur hon ska klara sig hemma sedan efteråt. Ångestklumpen växer av oron över hurudana hoardade samlingar om ska komma emot den här gången.

En mening jag sagt flera gånger den här månaden, i samband med besvikelser och trista besked: Nu har jag åtminstone klarhet i en sak till. En grej mindre där jag helt enkelt inte vet. Då man vet var man står kan man sätta den ena foten framför den andra, och igen, och ta sig någonstans, göra någonting. Ovissheten tar fan kål på en.

Tänkte ändå att jag ska försöka blogga aktivare igen, någon slags kommunikation är ju det också, i isoleringen.