Jobbfunderingar. Och om att få jobba med ett skelett

Old Romance. Eva Hertzberg 2020

Den här måndagen har handlat ganska mycket om jobb. 9-5? Not so much. Jag extraknäcker som modell inom konstundervisning. Det är oregelbundet och ärligt talat inget vidare betalt men också - oftast - skitkul. och inte)

Dagen började ändå mera ledsamt. Min telefon ringde innan jag hittat ur sängen och det var en person från jobbet som upplyste mig om att en lärare jag ofta arbetat med är "allvarligt sjuk" och inte kommer undervisa mera den här hösten, och möjligen inte efter det heller. Jag ombads mejla in uppgifter om mina jobbtimmar och vad jag fått lön för (och inte) då de nu inte kan störa lärarenj ifråga med det. Mitt eget jobb påverkas inte av det här i alla fall just nu, då jag inte har flera trimmar för just den läraren i höst, men det var skrämmande att höra om hens sjukdom men samtidigt inte få veta mera. Jag visste inte alls att hen hade något och vet fortfarande inte vad det är som hen har. Och oroväckande att hen kanske inte alls kommer tillbaka. Och så ledsamt. Försöker förstås hoppas på det bästa, även om jag inte är helt enkelt gjort då jag inte vet vad det är.

Några timmar senare hade jag en jobbkeikka för en annan lärare. Hade på förhand fått veta att eleverna skulle få jobba inspirerat av H.R.Giger (!) vilket ju var en... spännande upplysning. Vad skulle det konkret betyda för mig som modell? Maskiner? S/M? Frågade ändå inte mer utan dök upp på jobb och fick veta att jag skulle få posera tillsammans med ett skelett! I teckesalarna finns ett klassiskt skolsalsskelett, ett sånt där som används - användes? - i anatomiundervisning. 20 minuters poser, först som om jag och herr Skelett skulle dansa, sedan sittande mittemot det och hållande dess hand och till sist var vi båda sittande, jag på en stol och herr skelett på golvet framför mig. Upplyste läraren om att det var det hittills mest udda jag ombetts göra på jobbet. Tidigare har bland jag bland annats ombetts ta med min gi (karatedräkt) och göra poser eller rörelser inspirerade av kampsport. Hade kul i mitt skelettetsällskap och får väl konstatera att det passade min egen ibland makabra humor helt utmärkt. Fick lite problem med yrsel under den stående ("dansande") ställningen men det gick lyckligtvis inte sämre än att jag frågades om jag kunde komma pånytt. Misstänker det var sömnbrist-relaterat.

I dag fick jag också bekräftat att jag ska få undervisa i karaten igen, till våren. Det ser jag mycket fram emot, ett utmanande och obetalt men mycket givande jobb! Nu gäller bara att hoppas att inte coronasituationen ska ställa till det i vår igen som det ju blev förra våren. Då blev terminen avbruten mitt i på grund av the big C. Hoppashoppashoppas.